Lucid dreams, pleasure and free musical association. Så beskriver Vuk sin egen produktion. Finskamerikanska Vuk pendlar mellan Helsingfors, New York och städer runt omkring i världen. Ibland solo, ibland med bandet. Vi träffar Vuk för utbyte av några tankar.
Vuk är ett soloprojekt, dock jobbar du ihop med ett stort antal musiker – kan man kalla er ett band?
- Det har uppstått mycket missförstånd kring detta på sistone. Folk har svårt att hålla sig till mitt artistnamn och faktumet att Vuk nog fortfarande bara är jag själv – en helt vanlig soloartist med ett band i bakgrunden. Bandet utgör dock en stor del av helheten och bidrar med element till våra spelningar på ett sätt jag inte tror att någon annan kunde göra.
Processen fram till idag har varit lång. Under åren 2004-2005 spelade jag i Dirty Projectors, det var under den tiden jag insåg möjligheten till att spela tillsammans med ett större band. Det var också första gången jag vågade dela med mig av min musik till andra. Fram till den dagen hade jag haft ett stort behov att kontrollera och hålla musiken för mig själv. The Plains-albumet kom att kräva mera input av andra än vad jag ensam kunde åstadkomma.
Under åren 2007-2008 bodde jag i New York och spelade mest för mig själv. Efter det var det dags för bandet igen. Allt går i vågor. Jag tror att följande album kommer att se annorlunda ut igen, eftersom jag har en vilja att sträva framåt och ständigt utveckla mig själv.
Vem är det som lyssnar på Vuk och varför tror du?
- Min erfarenhet säger att alla slags människor i olika åldrar. Jag har fått positiv feedback av barn, vuxna och äldre. Personligen hoppas jag att musiken berikar lyssnarnas liv och att de upplever att man kan närma sig min musik på ett nytt sätt.
Vuk fungerar som ditt alter ego – vad menar du med det i praktiken?
- Namnet möjliggör hantering och uttryckandet av ämnen på ett sätt som inte är möjligt för mig som civilperson. Det passar bra, då jag gillar att göra låtar som tar plats i en parallell realitet. Vuk har på så sätt alla chanser att åka på äventyr i musikens värld. Många artister gör på exakt samma sätt, med sitt eget namn. Somliga färdigt försedda med större ego och personlighet – tänk på Iggy Pop, Patti Smith eller David Bowie. Hur intresserade är vi av deras privata personlighet gentemot ikonen de byggt upp?
Vad betyder Vuk egentligen?
- Vuk är ett serbo-kroatiskt mansnamn, som betyder varg.
Hur tror du man berör individer genom musik?
- Jag tror musik berör oss både på ett mycket elementärt plan, som på djupet och omedvetet. Musik påverkar oss helhetsmässigt. Låt oss ta som exempel rytm, som påverkar hela vår fysik, allt från hjärtat till andningen. Då man ytterligare lägger till lyrik, som man på ett intellektuellt plan kan motta och behandla, har vi en konstform med oändliga sätt att beröra, öppna, förvåna, glädja, trösta, hela, skada, irritera – ja, allt är möjligt.
Vad påverkar och inspirerar dig i ditt arbete?
- Jag använder främst källor, som representerar något helt annat än vad jag själv sysslar med. Just nu blir jag inspirerad av arabisk musiktradition och musik från Kuwait. Jag försöker låta bli att lyssna på aktuell indie, för att inte falla i fällan att försöka följa trender och utsätta mig själv för den pressen. Jag utgår ifrån att lyssna på musik så mångsidigt och brett som möjligt och försöker hitta kontraster i rytmer och harmonier. Även alla de jag samarbetar med för ofta naturligt med sig en hel del inspiration.
Lyssnade du mycket på musik som barn?
- Jag har vuxit upp i en musikerfamilj, så ja, musiken har varit närvarande sedan början. När jag var liten lyssnade vi så gott som enbart på klassisk musik, gammal blues och indisk musik. Speciellt klassisk pianomusik var en självklar del av min vardag. Den första skivan jag själv skaffade var Björks Debut, då var jag 13 år. Efter det satte allt igång!
För tillfället spelar du tillsammans med Fever Ray i USA. Vad kan du berätta om ert samarbete?
- Det känns verkligen som om detta är något jag önskat från hela mitt hjärta så starkt, att det förverkligades. Poff – och där stod Karin Dreijer Andersson framför mig. Det visade sig att Karin fått nys om min musik via sina vänner, samtidigt som jag diggade henne skarpt hela våren. Vi hade aldrig träffat varandra innan. Igår hade vi vår första gemensamma spelning i slutsålda Webster Hall i New York – och vilken publik! Alla älskar Fever Ray här – och visst fick även jag varmhjärtad och koncentrerad respons. Måste erkänna att jag varit enormt nervös inför denna turné, eftersom det var så länge sedan jag uppträdde solo, och aldrig för en så stor publik. Ännu igår morse hade jag gråten i halsen, men upplevelsen var verkligen uppbyggande. Mähän klaaraan tän homman!
Var tror du Vuk befinner sig om fem år?
- Förhoppningsvis runt omkring i världen, i gott sällskap. Precis som nu. Jag har rest i hela mitt liv, så sannolikt kommer jag inte att slå ner mig ännu på en tid.
Intervjuer / Haastattelut — 2 comments
