Muse
The Resistance
Warner
Undisclosed Desires
Brittiska Muse har levererat sitt femte studioalbum till världen med tillsatsämnen som bland annat Frédéric Chopin. Inte märkligt alls, om man tänker på bandet i sig. The Resistance påvisar att trion inte slutat experimentera.
Som vanligt, rusar adrenalinet då albumet inleds med Uprising. Det sker en upprepning i inledningen av Resistance, men en del magplask inträffar i och med refränger, vars syften mer irriterar än uppfyller sig själva. Även Muse har plockat in ett mer elektroniskt sound, vilket framträder som exempel i det tredje spåret Undisclosed Desires. Igen, ett experiment, som inte fungerar alltför förträffligt. Under Unnatural Selection faller bandet nästan tillbaka till Origin Of Symmetry och 2001, vilket i sin tur utfaller enbart positivt.
Albumet avslutas med en tredelad symfoni, som sammanlagt går ut över tolv minuter. Här har vi allt vi behöver; Bellamys exceptionella röstkapacitet, en massiv stråkuppsättning, gitarrer, piano värre än Rachmaninoff, klassiskt möter 2009. Riktigt varm om hjärtat blir man.
Värt att citera:
”They will not force us. They will stop degrading us. They can not control us. We will be victorious.”
