Zola Jesus
Conatus
Souterrain Transmissions

Att 7-åriga Nika Roza Danilova tjatade till sig operalektioner, var nog ingen tokig idé alls. Trots att det inte är opera det hela kretsar kring idag, har den kunskapen och genren bevisligen kommit till stor nytta. “I just wanted to make noise”, förklarar Danilova själv i en intervju.

Med en blygsam målsättning att skapa musik som är så överväldigande att det gör ont, gör man inte det lätt för sig. Faktum är dock att Zola Jesus har med sitt tredje studioalbum tagit sig fram med rysligt hård fart. Conatus är precis som Stridulum II och The Spoils många gånger större än överväldigande. Just nu en aning mildare än tidigare. Men visst känns det. Ärligt. Upprivet. Kraftfullt.

Det mörka och mystiska ljudlandskapet är på inget sätt betungande, medan låtarna av olika karaktär flätas samman till en oöverträffad helhet.

Conatus är av allt att döma, en skiva att komma ihåg från 2011. Bäst låter Hikikomori och Collapse.

Värt att citera:

“It hurts to let you in.”

www.zolajesus.com

Marissa Nadler is an American singer-songwriter who just released her fifth studio album. Safe&Sound had a chat with this talented artist who’s playing a three gig tour in Finland on October.

You’ve released your eponymous fifth album this summer, how would you describe it in one word?

Ethereal.

Ok, let’s move on to sentences. At the end of the day do you feel that you’ve reached the aim?

Yes, I am very happy with the record. Producer Brian McTear really helped me to achieve my goals with it. I mean, with any work of art, there are always things that you wish to change. Nevertheless, once  artwork is released into the world, it is there forever. It is part of the risk and the beauty of giving.

How was it like to listen your record when it came out?

I don’t listen to my own records after I stop having to. I listened on vinyl to test the “test pressing” and was really happy with the  separation of the sounds on the vinyl. I run my own label so I had to sit through. But, I was happy with the sound quality. It’s strange to listen to your own music. I suppose I listen for mistakes that can be fixed before the record is out in the world forever.

Your lyrics are very fragile, where the melancholy fountains to your songs?

Yes, they are. I am my songs. I am as fragile and often as melancholy as my songs. They are part of me  and I am part of them. They are honest and delicate. Too much for some people, I am sure.

Where do you want to lead your listener?

To a meditative, introspective place.

Do you see continuum on all your five albums?

Yes, absolutely. I don’t see each record as a “statement.” I am an artist who has been working and releasing records and touring for a long time. Each time I make a record, I try my best to make it my essence. Each record is connected, by both the people in them, and the worlds they create.

On your record you sing about Alabaster Queen, what it’s about?

It is about wanting a man to marry me. I was obsessed with someone and daydreaming about the possibility of being the “queen to his king” to quote one of my favorite  songwriters, Allysen Callery.

Your voice is worshipped throughout music scene and reviews, when did you realize that you possess something special?

Unfortunately, I don’t think I have really realized too deeply. But I think that is a good thing. It is no secret I suffer from stage fright and have my whole career. Self doubt runs deep inside of me. But, something keeps pushing me and I believe it is the desire to create. I feel compelled to share these songs, even though standing up on a stage is so hard for me. To be a writer and singer and songwriter are very different than being a performer. The latter has alway been the hardest assumption to overcome. But, I am now at a place where I am becoming more confident and believing in the merit. When you have had a long career of tough breaks, sometimes It is hard to believe in yourself. But, lately, I feel really good about my playing of the guitar and stuff like that.

You and your family have a vast artistic background, how did you end up doing music?

My brother, Stuart, who is a writer, played the guitar. He really influenced me early on. My parents listened a lot to good old classic rock music. I really got into it then when I was 16, although I started playing at 13 or 14. So, I have been playing guitar now for 15 years.

Who were your musical influences then?

Nina Simone, Edith Piaf, Stevie Nicks, Patti Smith, Roy Orbison, Elizabeth Cotton, Black Sabbath, Frank Zappa, Fleetwood Mac, Yes, Joni Mitchell, Neil Young, Nirvana, Hole, Bob Dylan, Throwing Muses, Mazzy Star, Belly, Slowdive, Ella, Billy Holiday, Leonard Cohen, Nick Drake…. I could go on and on and on.

How about now?

Catherine Ribiero and the Alpes. A lot of stuff.

You funded your last record partly with Kickstarter program. How did you end up with that decision?

My label, Kemado/Mexican Summer (named after my own song Mexican Summer) dropped me because my sales weren’t high enough. Business is business I guess. It hurt like hell.  I didn’t want to emotionally go through rejection again. So, I decided to do it myself. It’s becoming more of a thing, at least in the US, that labels are becoming less important.

What are your experiences of it, do you see that as a new way for artists to fund their productions?

It was a lot of hard work. Yes, it is the wave of the future if you are organized enough to follow through on your promises. My European fans really came out in droves and it meant the world to me at a time where I needed it. It’s a great too. Art should be made. It makes the world beautiful.

Did it affect to your composing process? I mean could you concentrate fully to your record and composing without worrying the funding?

I had written the songs before I did the campaign, so, no. I focus first and foremost always on the  artwork. I will say that putting the record out has taken me away from writing more than I wanted it to. But, now that I found a distributor, they do a lot of the work. Cutting out the  middle man, I guess.

Do you ever feel creatively blocked?

Of course, especially when suffering from depression.

How do you get out of it?

I think that it just ebbs and flows. You can’t hit yourself over the head and make yourself write. It will be bad. It is better to wait until the music comes to you in an inspired way.

You’ve done also few side projects, how did you end up singing sessions on black metal band Xasthur’s latest album?

Xasthur, aka Scott Connor, was a fan of my music. My bassist also was the bassist in Earth. They were friends and Scott asked me to do it. I am always into trying something new.

I had fun doing it.

That is something one couldn’t see coming, was it easy for you to jump into to a total different musical world?

Yes. It was a great to sing without words and scream and chant.

What kind of experience was it?

A very good one. I will work with Xasthur or some of side projects again.

Do you see similarities in your music?

Yes. We are both loners and there is darkness in both of our songs. That is why he felt drawn to me. Black Metal isn’t such a distant world from what I do, if you think on the bigger picture and take away the acoustic instruments.

You’re on a European tour this fall, what are your expectations on that?

That the audiences will be better than in the USA. That it will be my last tour for a while so that I can mentally recuperate and work on a record for the winter release. I expect Finland to be a wonderful place as usual and I hope to get naked in a sauna.

What would you like to people to experience when they listen to your music?

Beauty and honesty and purity. Delicacy, sometimes hurt and anger.

Marissa Nadler on tour in Finland:
14.10. Tampere, Klubi
15.10. Turku, Dynamo
16.10. Helsinki, Kuudes linja

www.marissanadler.com

Safe & Sound träffar Johanna & Klara från First Aid Kit under Flow Festivalen (12-14.8.2011) i Helsingfors.

Hej, hur har ni det och hur har sommaren sett ut?

J&K: – Det är bra, det här är fjärde gången vi spelar i Finland. Sommaren har varit ganska lugn, vi har främst jobbat på vår nya skiva.

Vad kommer Flow-besökarna att få höra idag (lö)?

J&K: – Vi kommer att köra mest från vår senaste skiva The Big Black And The Blue och några låtar från den nya.

Vad kan ni berätta om den nya skivan?

J&K: – Vi har jobbat med producent Mike Mogis (Bright Eyes) hela maj i Omaha, Nebraska på den nya skivan. Det har varit helt fantastiskt att få samarbeta med honom i en liten stad, mitt i USA. Skivan kommer ut nästa år. Jaa, samtidigt har vi väl utvecklats även en hel del och tagit oss till “the next level”, så att säga.

Ni är rätt populära i USA, hur kommer det sig?

K: – Jag tror det är vår musikstil som går hem där, vi låter väldigt amerikanska. Och så är ju USA större än Sverige, en större marknad helt enkelt.

Hur fungerar det att jobba tillsammans som systrar?

J&K: – Ja, det funkar jättebra! Vi kan vara ärliga med varandra och säga vad vi tycker om saker och ting. Vi är ganska snälla med varandra.. för det mesta.

Vilken artist har imponerat på er senast?

J&K: – Det finns väldigt många. Har lyssnat mycket på Villagers.

Vad saknar ni mest då ni är ute i världen?

J&K: – Vår familj och lillebror! Han är sju år och helt otrolig.. och mamma. Vår pappa är med oss, så honom får vi se mycket av. Och vänner förstås. Det kan kännas som att man inte hänger med i vad som händer i ens vänners liv.

Vad finns det för för- och nackdelar med att vara ung inom musikbranschen?

J&K: – Nackdelar är väl att en del ser ner på en för att man är ung och inte tar oss på allvar. Vi utgår trots det från att vara ärliga och äkta. Sedan finns det ju många som tycker det är häftigt att vi är så unga. En fördel är att vi har en massa tid att utvecklas.

Skall ni lyssna på någon här i kväll?

J&K: – Ja, åtminstone Iron & Wine och Lykke Li. Vi skall turnera med Lykke Li i november i höst och har inte träffat henne ännu. Skall gå se vad vi gett oss in på!

Bon Iver
Bon Iver
Jagjaguwar

Minnesota, WI

From the very first beat of the marching drums on the opening track “Perth”, Bon Iver’s self-titled album captivates the listener. The highly anticipated follow-up to 2008’s For Emma, Forever Ago from singer-songwriter Justin Vernon was well worth waiting for.

Talking in seasons, Vernon’s previous album was clearly winter. On each track the beautiful hollowness of the cold season is tangible. Bon Iver, on the other hand, feels more like spring. The album is filled with lush arrangements and a sense of quiet hope. Concentrating on the sound without attempting to decipher the lyrics, one can just about see the ice melting and rivers beginning to flow.

Each track on the album introduces its own unique set of instruments topped with Vernon’s faultless falsetto. The most surprising of the lot is the closing track “Beth/Rest” – a jumble of electric keyboards and guitar solos, which may as well have appeared on the soundtrack of an 80s hit flick. May I dare say that the album would work better as an entirety without the last track? Perhaps Vernon felt like pulling a practical joke on his fans. Or, perhaps one will grow to love it.

Nonetheless, Bon Iver is an interesting journey into the imagination of a musical genius well worth taking.

Worth quoting:

“Settle past a patience where wishes and your will are spilling pictures.”

www.boniver.org

// Petra Nyman

Check this out!

I got runner ups

Kiitollisuudenvelkani syveni taas hieman, kun kuuntelin Kurt Vilen uusinta levyä. Maaliskuun alussa Matador-levymerkillä julkaistu Smoke Ring For My Halo on Vilen neljäs studioalbumi ja tähänastisista ehdottomasti kirkkain.

Smoke Ring For My Halo on sekoittunutta lo-fi-popia, folkia, indie-rockia sekä 70-80-luvun juurevaa rockia. Ainakin. Yhtä ainoaa vallitsevaa tyyliä on mahdoton määrittää. Vilellä onkin hämmästyttävä kyky tuottaa lempeää kitaravetoista rockia, jossa tyylilajit vaihtuvat lennosta, säilyttäen silti eheän tunnelman.

Akustisen kitaran sointi on lempeää ja Vilen alakuloinen ääni hypnotisoiva. Pienellä raaputuksella philadelphialaisen laulaja-kitaristin kaihon yhdistää Bod Dylaniin, Tom Pettyyn tai Bruce Springsteeniin. Analogia on ilmeinen, mutta lopulta harhaanjohtava, sillä Vile ei tyydy vain esikuviensa kopiointiin.

Avausraita In My Baby’s Arms huokuu lämpöä, ”There’s been but one true love, In my baby’s arms, in my baby’s arms”. Vile tuntuu myös tietävän miten kuulija koukutetaan, melodinen Runner Ups jää huomaamatta soimaan toistolla soittimeen. Yhtä luontevasti levy löytää uusia muotoja loppupäässä, jossa muun muassa In My Time sekä country-vaikutteinen Peeping Tomboy tuovat esille Vilen omintakeisen kyvyn yhdistää eri tyylejä.

Vilen tekstit ovat avoimen herkkiä ja toisinaan hämmentäviä. Se, mitä mies haluaa sanoa, ei välttämättä aukea ensikuuntelulla. Vile tietää, että taiteilijan ei tarvitse tarkentaa sanomisiaan, vastuu tulkinnasta jää vastaanottajalle. Smoke Ring For My Halo on hämmentävä albumi.

Siteeraamisen arvoista:

“you shoulda been an actress, you were so domineering
take two white gold earrings for your troubles now”

www.kurtvile.com

PJ Harvey
Let England Shake
Island

Written On The Forehead

PJ Harveys åttonde soloalbum “Let England Shake” släpptes i februari i år. Till skillnad från de tidigare albumen, är detta en konceptplatta med krig i fokus. Lite halvjobbigt kunde man tänka sig, men ni vet Polly Jean, krigskorrespondent eller ej, det funkar – och det funkar jäkligt bra.

Trots att temat är tungt, är musiken inte direkt det. Det är inte många artister som klarar av att agera argsint radikal och mjukis på samma gång. Lyriken däremot, är av dystrare slag, dock harveyaktigt skarp, klartänkt och kritisk. Ytterst syrliga är många av Harveys historielektioner. Eller vad säger ni om ”… what is the glorious fruit of our land? The fruit is deformed children”, ur “The Glorious Land”. Låten som för övrigt sticker fram som en av de starkaste ur helheten.

Största delen av Let England Shake har kommit till i en 1800-tals kyrka tillsammans med bland annat trogna John Parrish och Mick Harvey. Vackrast är “On Battleship Hill”.

Värt att citera:

“What if I take my problems to the United Nations?”

Papercuts
Fading Parade
Sub Pop Records

Do What You Will

Jason Queverin indie pop -projekti Papercuts on julkaissut neljännen studioalbuminsa. Sub Pop -levymerkillä julkaistu Fading Parade on harmonista ja utuista lo-fi-popia.

Tunnelma on unelias. Vaikka vauhti kiihtyy ajoittain, korostuu tunnusmerkkeinä laahaava tempo sekä Queverin kuiskaava laulutyyli. Sanfranciscolainen säveltäjä-tuottaja yhdistää 60-luvun surf popia ja folkia omintakeisella tavalla. I’ll See You Later I Guessissa jokainen tahtia antava virvelin isku tuntuu tuskaisen raskaalta, samalla kun melodisesti soivat urut ja kitarataustat yrittävät elvyttää Queverin hengästynyttä laulua.

Vaihto uudelle levymerkille Sub Popille ei tunnu vaikuttaneen itse tuotantoon. Siirtymä vuoden 2004 Mockingbird-debyyttialbumista tähän päivään on musiikillisesti huomattavasti lyhyempi kuin ajassa mitattuna. Valinta tuntuu tietoiselta ja Queverin haluaa osoittaa uskollisuuttaan rosoiselle soundille.

Vaikka Fading Parade ei tarjoa paljoakaan uutta, elävöittää se silti jonkinlaista kukoistuskauttaan elävää lo-fi-tyyliä Beach Housen ja Crystal Stiltsin kaltaisten bändien joukossa.

www.myspace.com/thepapercuts

Sufjan Stevens
All Delighted People EP
Asthmatic Kitty/Konkurrent

Enchanting Ghost

Jag funderar ännu på hur svårt det skulle ha varit att förflytta mig till närliggande Oakland under vistelsen i San Francisco en dryg månad sedan, då Sufjan Stevens erbjöd två livespelningar. Då hade jag förmodligen fått höra något från nya All Delighted People EP.

”All Delighted People raise their hands” inleder Sufjan tillsammans med evighetslånga änglakörer, pompa och ståt. Minimalistiskt blir nära på episkt före vi hinner tänka allt för mycket. Enchanting Ghost fortsätter och förblir segerkandidat den här gången. Pianot i The Owl And The Tanager låter närmast overkligt, mjukare än så får man leta efter.

Helhetsmässigt något osammanhängande måhända, men Sufjan ger så mycket Sufjan kan genom ett album i EP-format. Det har gått en tid sedan Illinois och 2005. “I’m back, but I might look a little different”, säger Stevens själv.

Värt att citera:

”And if it pleases you to leave me, just go.”

www.sufjan.com

Former Ghosts
New Love
Upset the Rhythm

All Is Love

Konnotaatio Ian Curtisiin on väistämätön kun kuuntelee Freddy Ruppertin syvää ja haavoittuvaista lauluääntä. Pelkästään yhdelle esikuvalle ei voi kuitenkaan kunniaa yhdestä loppuvuoden pirteimmästä albumista antaa. Brittiläisestä, 80-luvun tummasävyisestä punkista ja industrialista vaikutteensa imenyt Former Ghostsin kakkosalbumi New Love on yhtä aikaa eteerisen lämminhenkistä ja etäisen haurasta synapoppia. Tuloksena on hämmentävän herkkä kokonaisuus, jota vuoden takainen Fleur-debyyttijulkaisu ei vielä tarjonnut.

Kylmäävä tunne. Rakkaus ja yksinäisyys kulkevat käsi kädessä levyllä. Freddyn teksteissä elämä on toistuvien menetysten polku, jota rakkauden verhoama onni toisinaan tasoittaa. Tai on joskus tasoittanut. Vaikka New Love riutuu rakkaudessa ja parisuhderämeikössä, on rivien välistä kuitenkin luettavissa, että Ruppert on löytänyt oivalluksen siitä, mistä tässä kaikesssa on oikein kyse. Sitä piiloviestiä hän tuntuu haluavan jakaa.

Kakkosalbumilla Former Ghosts on kasvanut yhdellä vakivierailijalla lisää, kun kollaboraatiota täydentää Xiu Xiun Jamie Stewartin ja Zola Jesuksen Nika Roza Danilovan lisäksi Tearist-yhtyeen Yasmine Kittles. Yasminen herkkä henkäily tuo tasapainoa Danilovan ja Ruppertin voimakkaille tulkintatyyleille. Oivalluksen ja hurmion hetkiä tarjoavat muun muassa New Orleans sekä Danilovan tulkitsema Chin Up.

siteeraamisen arvoista:

“missed call
your missed voice
a missed chance at real happiness
candle light
a bottle of wine
my days are long
and my nights i don’t remember”

www.formerghosts.com